Jakten på drömmars uppfyllelse
av
©Upphovsrätt, Grantley Morris, 1985-1996.
För mycket mer av samma författare, se Net-burst.net
Inget från dessa texter får köpas eller säljas, och ingen
del får kopieras i sin helhet utan att hela denna paragraf finns med.
Kapitel 4: Alls ingen förlorare
Många av våra sår och källor till frustration kan spåras tillbaka till tre missförstånd:
1. Om vi inte har en uppgift är inget värda.
2. Vi kanske aldrig någonsin kan få en tillfredsställande uppgift.
3. Bara vissa uppgifter är av verkligt värde.
Nu, när vi har spräckt de två första myterna, är det dags för nummer tre. Den har jag
sparat tills sist, eftersom vi riskerar att invaggas i ljummen medelmåttighet om vi inte
först insett att en stark längtan efter en särskild tjänst troligen är av gudomligt
ursprung. Vi måste få grepp om den nya sanningen utan att släppa taget om de andra.
Jag vill inte att du nöjer dig med mindre än det allra bästa. Problemet är att det
världsliga synsättet är så förhäxande att vi kanske inte förmår känna igen det allra bästa.
Efter att ha behandlat denna avgörande fråga är vi redo att dyka in i en annan huvuddel
av boken: en brottningsmatch med skälen till varför tjänster blir försenade.
Följ med mig till Refidim. Gå med i tåget av förrymda slavar som sakta släpar sig fram
genom den svedda terrängen. Israeliterna har just undkommit Faraos svärd. Sinai ligger
fortfarande framför dem. De är nätt och jämnt organiserade och ännu inte anpassade
efter öknens omständigheter. Några närmar sig utmattning. De vandrar osäkert, stapplar
genom det dystra ökenlandskapet under kuslig tystnad.
Plötsligt bryts stillheten av ett blodisande skrik. Det kommer från den bakre delen av
ledet! Innan ljudet klingat bort fylls luften av ett stigande sorl av kvalfyllda rop,
bräkande får, utropade order och klapprande hovar. Svärd glimmar till genom det
virvlande dammet. Himlen förmörkas av ett pilregn. Marken fläckas med blod.
De vilda amalekiterna har anfallit.
Smärtsamt sakta försöker Israels stridande män att omgruppera sig. Nationens framtid
hänger på dem. Så verkar det i alla fall vara.
Samtidigt företar sig en gammal man, en mödosam klättring uppför en kulle i närheten.
Till stöd har han en stav, och när han når toppen höjer han staven högt mot himlen. Du
känner säkert till berättelsen. Nyckeln till Israels överlevnad var egentligen den där lilla
farbrodern på kullen, inte sant? Falskt.
Åttioåringen tröttnade fort. Staven började sjunka mot marken. Genast fick
amalekiterna övertaget. Israel stirrade rakt ner i nederlagets väldiga gap. Någon fann i
all hast en sten åt Mose att sitta på och ledde honom till den. Striden vände genast. En
platsanvisare hade räddat situationen.
Om det var första gången som Gud använde någon form av platsanvisare så var detta
väl bara en förebild för ett oräkneligt antal efterföljare: mötesvärdar, dörrvaktmästare
och allt vad de kan heta. (Jak 2:2-13 ger en ledtråd om vikten av denna underskattade
tjänst.)
Långt innan det hela var över, blev Mose trött i armarna. Striden hade knappt börjat.
Israel var dömt till undergång. Sedan dök en tanke upp i någons hjärna - knappast en
einsteinsk sådan, men på denna hängde den nya nationens existens. Varför inte ta och
stödja den gamla mannens armar? Sagt och gjort; det var lika mycket de, som
storpampen Mose eller den övertränade Josua, som räddade Israel. En hel nation stod i
tacksamhetsskuld till två män som hjälpte en gammal man att hålla i en pinne. (2 Mos
17:8-13; 5 Mos 25:17-18)
'Vem som helst skulle kunnat göra det!' invänder du. 'Vem skulle applådera en sådan
lättvindig insats?' Vårt sätt att tänka är så förvrängt. Vi - inte himlen - är de som
upphöjer trivialiteter. Jular serafer av hänförelse när den senaste sportsensationen
sparkar till en bit läder? Dreglar änglar varje gång lite snyggt arrangerat underhudsfett
spatserar förbi eller suckar av avund inför en girig miljardär?
Inte heller Gud fylls av respekt inför utformningen av gåvan han givit oss - den är ändå
hans. Antingen vår talang är sällsynt eller vanlig, får detta inga konsekvenser för Guds
uppfattning av vårt värde.
Med den Allsmäktige pulserande inom dig är inte en häpnadsväckande seger, en
predikan som skakar världsfundamenten eller den mest utsökta musik längre bort ifrån
dig än att polera kyrkans golv. Det som betyder något är vilket särskilt privilegium
Herren ger dig. (Allt tjänande är ett privilegium.)
Utan Gud är ingenting betydelsefullt; med honom är ingenting obetydligt. (Job 36:5;
Joh 15:5)
Dags för lite fri poesi - ingen skulle betala för den.
Jag kan inte evangelisera eller tala.
Ja, herr president - eh - stadsminister.
Vad sa jag innan jag svara'?
Du kanske är helt säker på att du inte har åstadkommit något alls, men jag undrar om
inte himlen tycker dina klagovisor är ett större skämt än min poesi. Inga änglar sitter
och fnissar åt din smärta - himlen gråter - men hur skrattretande är din logik? (Jesus sade
inget om att ha en hjärna stor som ett senapsfrö!) Hur glömsk är du vad gäller dina
triumfer? Det finns tusentals viktiga sätt att tjäna förutom det fåtal som för tillfället får
all uppmärksamhet.
Ta gästfrihet, t. ex. Trots att Skriften faktiskt prisar detta värdefulla uppdrag,
nedvärderar vi det. (T. ex. 2 Kung 4:8-17; Job 31:32; Jes 58:6-7; Apg 16:15; 1 Tim 5:10; 1 Pet
4:9-10; 3 Joh 5-8 och många andra ställen) Heliga varelser såsom änglar och Jesus
Kristus själv har varit engagerade i och mottagare av gästfrihet. (1 Mosebok 18:1-8; 19:1-3; Luk 7:44-46; 24:29-31; Heb 13:2; 1 Kung 19:5-8; Joh
13:4-5; 12:9-13) Ett glas vatten som bjuds i kärlek? Vi kanske föraktar det. Himlen gör
det inte. (Matt 10:40-42)
Av alla människor Elia kunde gått till under hungersnöden sökte han hjälp hos en
hopplöst utarmad änka, som dessutom var en hedning. Hennes gästfrihet var så dyrbar
för Herren att han förvandlade den till ett spektakulärt under. (1 Kung 17:10-24; Luk
4:25-26)
Naturligtvis är vi för andliga för att uppfatta en sömmerskas arbete som en ren och
vacker tjänst inför Gud. Vi är mer andliga än Herren själv! Läs den rörande berättelsen
om Dorkas återuppvaknande. (Apg 9:36, 39) Den ger intrycket att hennes sömnad
värmde Guds hjärta. Sömnad kan vara en vardagssyssla, en chans att glänsa eller en
möjlighet att välsigna. Du vet vad den här damen valde. Världen kanske missar henne,
men när helst Gud får syn på en 1900-talsdorkas, sitter skönheten i nålens öga.
I mängden som samlades kring Jesus fanns en utvald grupp. Vi kan läsa om dem tidigt i
Lukas evangelium. Där fanns andra som stöttade Jesus och hans lärjungar materiellt.
(Luk 8:1-3) Lukas hade redan riktat uppmärksamhet mot Jesus mor, vars ständiga
mödor för sin son måste ha varit lika outtröttliga som de flesta andra mödrars. Leden
växte till att också omfatta Marta, hennes syster Maria och antagligen många fler. En av
dem vävde hans sömlösa rock. En annan parfymerade hans fötter. Några lagade hans
mat. Andra gav ur sin penningpung. Dyrbara tjänster. när omständigheterna blev så
svåra att t.o.m. Kristi mest lojala efterföljare föll bort, fick världen se hur majestätisk
dessa kvinnors till synes världsliga tjänst var. De var med sin Mästare in i det sista för
att trösta och stötta honom. De tog hand om hans kropp och besökte hans grav; de
tjänade när alla andra hade givit upp. Inte konstigt att det var för dem som den
uppståndna Herren först visade sig.
Också idag finns det högt skattade helgon som lagar Kristi måltider, tvättar hans kläder
och vårdar honom under sjukdomsperioder. De tar in hemlösa i sina hem. De ger kläder
åt fattiga. De kramar Aids-patienter. 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa
minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.' (Matt 25:40)
Vi bortser alltid från glädjen i att göra till synes simpla uppgifter. När Jesus förvandlade
vatten till vin, var bröllopsvärden ovetande om undret. Han visste inte ens att det en
gång varit vatten '...men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet.' (Joh 2:9)
Himlen blir lika rörd av fröken Namnlös som tvättar spyor efter ett fyllo, som av pastor
Stjärna när han håller den bästa predikan världen någonsin hört.
David Livingstone frågade C.H. Spurgeon:
'Hur klarar du av att arbeta för två?'
'Du glömmer att vi är två,' svarade predikanten och menade sin hustru, 'och den du ser
minst av gör utför det mesta arbetet.'
Den här regeln sträcker sig långt bortom paret Spurgeon. Jag förväntar mig att himlens
övre frontlinje domineras av kvinnor. Även om saker och ting sakta förändras, har det
genom historien varit kvinnor som varit de största tjänarna, Guds rikes osynliga och
otackade kraftgeneratorer. De som är först ska bli sist. (Matt 20:16; Mark 9:35;
10:43-44)
När den första församlingen valde ut sina första medhjälpare, sökte man några som
kunde sköta välgörenhetsarbetet. Uppgiften var i sig inte speciellt andlig. I teorin skulle
förtroendeingivande okristna ha gjort arbetet. Ändå valde den tidiga kyrkan
omsorgsfullt ut kristna av enastående kaliber. Var och en hade en fantastisk karaktär,
'fyllda av ande och vishet'. (Apg 6:3) En av dessa var Stefanos som ansågs vara fylld av
tro, nåd och kraft. Han hade en 'tecken- och undertjänst' och var, under Andens
smörjelse, en sådan övertygande talare att kyrkan betraktade honom - mer än någon av
apostlarna - som det största hotet. (Apg 6:5, 8, 10 ff) Han led inte bara martyrdöden
(en förmån jag gentilt erbjudit Herren skjuta upp för min del), han nådde denna
härlighet före alla de andra. En annan välgörenhetsarbetare var Filippos, en kraftfull
evangelist med en mirakeltjänst. Han var pionjärarbetare i Samaria och den staden
vände han upp och ner på. (Apg 8:5-13) Sådana var de män som valdes ut att se över
änkornas materiella behov. Alltså säger oss denna gudomligt auktoritativa berättelse om
den första kyrkan att vi ska betrakta till synes oandligt, administrativt arbete som en
helig tjänst.
Jag är rädd att misslyckas i att berömma den mest vardagliga gärning. Vi bör göra det vi
kan för att uppmuntra sårade kristna, därför att det är samma sak som att uppmuntra
Kristus själv, (Matt 10:40-42; 25:35-40) och att nedvärdera sådana gärningar är
detsamma som att ringakta kungars Kung. Dessutom var en stor del av Jesus tjänst på
jorden en tjänares tjänst. (Matt 20:28; Luk 22:27; Joh 13:4-5) Så också här är det
förolämpande mot vår Herre att betrakta tjänarens tjänst som mindre värd. Sedan är det
självklart att den uppståndna Kristus lämnade sin tjänande uppgift tillsammans med
begravningsutstyrseln. Eller? I slutet av Johannes evangelium får vi en sista skymt av
vår triumferande Herre och vad sysslar han med? Han lagar frukost åt lärjungarna. (Joh
21:9-13)
Faktum är att Jesus sade i sin undervisning att anspråkslöst tjänande är vägen till oändlig
storhet och det passerar inte obemärkt förbi. (Matt 20:27; Luk 22:26; Joh 13:12-17)
Leviterna var tabernaklets städare, grovarbetare, vaktmästare och dörrvakter. Deras
uppgifter var av den sorten som människor köar för att slippa. Och ändå mottog inte
ens profeter det heliga tionde som tillföll leviterna. (4 Mos 18:21-23) Prästernas
uppgifter var om möjligt ännu heligare och de ägnade sina liv åt det motbjudande
slavgörat att slakta boskap - kreatur efter kreatur efter kreatur. T.o.m. kungarna var
intill döden avstängda från prästerliga uppgifter. Det är nästan som om de uppdrag vi
tenderar att inte fästa anseende vid är de som Gud väljer att upphöja. (Luk 16:15)
För att uttrycka mig bryskt, så är det ren världslighet som är det huvudsakliga skälet till
att vi nedvärderar många viktiga tjänster. Världen söker mänskligt erkännande. (Jämför
med Matt 6:1-6, 16-18; 23:2-12; Luk 6:22-26) Vi talar t. ex. vackra ord om bönens
makt och ser sedan evangelisten där han står och gassar sig i rampljuset, som högre
stående än bönekämpen som gömmer sig hemma i kammaren. Vi berömmer den
dynamiske missionären medan vi hånler åt den vissnande gamla damen vars futtiga
kronor Gud mångdubblat för att stötta den där missionären ute på fältet. Om vi
förblindas av köttet, ser himlen alltid klart. Att mäta framgång i termer av mänskligt
erkännande är att tjäna människor, inte Gud.
Den mäktigaste tjänsten är antagligen förbön. Och världens största förebedjare kan vara
den 'ingen alls' som satt bredvid dig i kyrkan förra söndagen. Bara andevärlden kan
förstå vad Kristi heliga agenter åstadkommer bakom låsta dörrar och innanför fiendens
gränser.
I min kyrka är det vanligtvis parkeringsvakterna (de som visar var man får parkera
övers. anm.) som inspirerar mig mest. De flesta av oss skulle bli trogna predikanter;
inriktade på bön, noggranna och väl förberedda om vi kallats att glänsa med vår
förmåga i en prålig tjänst. Men hur många av oss har den ödmjukhet och karaktär som
krävs för att bli en trogen parkeringsvakt? Denna uppgiften får nagelpetande att låta
som ett stort äventyr. Jag skulle känna mig som begagnad Kleenex. (Registrerat varumärke) Med ett ansikte så
långt att det fastnar i mitt bälte, skulle jag vara en tacksam måltavla för Satans illvilliga
viskningar om att denna tjänst bara är alltför förnedrande och genant, att jag klafsar runt
i kyrkans absoluta bottenslam. Skulle jag ha framgång i att motstå sådant förtal? Vad
jag beundrar dessa helgon, dessa kristuslika övervinnare.
Vi är alla föremål för Lögnarens skoningslösa spärreld. Om han misslyckas med att
förgifta oss med högmod, gör han allt han kan för att tala illa om vår tjänst och säger att
vi inte bidragit med något till Guds rike. Hur han än går till väga, kommer det att skada
Guds verk om vi ger upp inför hans övertygande lögner.
Föreställ dig vilka konsekvenserna hade blivit om Moses assistenter hade sagt, 'Jag kan
inte slåss som Josua. Jag kan inte leda som Mose. Jag kan inte sjunga som Miriam eller
snida som Besalel. Jag är bara en förrymd slav. Vem har någonsin hört talas om en
pinnhållartjänst? Livet har sprungit ifrån mig. Glöm den där dumma pinnen, jag går
tillbaka till mitt tält.
Dra nu inte slutsatsen att Gud inte har mer spektakulära saker på lut åt dig. Det du gör
just nu är dock mer värdefullt och antagligen mer tillfredsställande än du inser. Du
kanske är det enda kristna inslaget på din arbetsplats, den enda mor som ett barn
någonsin kommer att ha, den enda som är villig att uppmuntra en person med okänd
potential.
David Brainerd var helt uppslukad av sin bön och såg inte skallerormen som rest sig i
avsikt att hugga honom i ansiktet. Vildar - galna av hat - hade smugit sig fram till tältet i
tydlig avsikt att mörda honom och nu stod de där, storögt stirrande. Ormen gjorde
plötsligt helt om och gled iväg. Indianerna drog sig tillbaka under tystnad. De var
imponerade av ormens reaktion och tänkte minsann sprida ryktet om detta blekansikte
som så uppenbart hade den Stora Andens beskydd. Helt ovetande om vad som hänt
bröt David upp och fortsatte sin resa. Ja, det var ovanligt dramatiskt, men är du mindre
ovetande om vad som pågår i den osynliga andevärlden eller i de mörkaste källarvalven
i människors tankar, där du lever ditt vardagsliv med Guds beskyddande hand över dig?
Vilken är den största händelsen i mänsklighetens historia? Jesus död. Ändå var det på
sätt och vis inget särskilt med den. Folk ville döda honom; han lät dem göra det. Det
var ingen berättelse om mänsklig uthållighet. Han t.o.m. misslyckades med att släpa sitt
kors hela vägen. Där fanns inte skymten av scenisk skicklighet. Andra religioner anser
det vara kränkande. Intellektuella förlöjligar det. (1 Kor 1:23) Ändå, inför Gud har
detta ett ofantligt värde. Eftersom vi är såpass upplysta att vi ser Jesus tjänst så som Gud
ser den, låt oss då bemöda oss om att bli lika upplysta angående vår egen tjänst.
Eftersom vi är så pass upplysta att vi ser Jesus tjänst så som Gud ser den, låt oss då
bemöda oss om att bli lika upplysta angående vår egen tjänst.
Kyrkan har miljontals okända hjältar. Deras hjältedåd är okända på jorden, men hela
himlen tisslar och tasslar om dem. Dessa beslutsamma, kristuslika övervinnare är inte till
salu. De vägrar att byta evighetens beundran mot tidsbegränsat beröm. himlens
superstjärnor kan vara så diskreta att du kanske tror att de ligger i träning för att vinna
priset som Årets bänkvärmare. Ingen skulle kunna gissa sig till vilka chockvågor dessa
andliga gladiatorer sänder genom Satans läger, när de plundrar hans rike. Alla kivas om
att hamna i rampljuset, utom dessa helgon: de är ljus - världens ljus.
Pinnhållartjänsten
Ett glas vatten?
När jag ber faller hela himlen i dvala.
Jag sjunger som en sjösjuk kråka.
När jag kommer vill alla andra åka.
Som herde, skulle jag förlora fåren
och själv vandra vilse bland snåren.
Ingen kan väl va'
så värdelös som ja'
Jag sitter som i klister...
(Telefonen ringer, måste svara.)
Har du läst ända till Rut?
Jo, jag bad för väckelsen förut.
Upptagen med prinsen i januari,
jag klämmer in dig nånstans i februari...
Jo, livet är en riktig mara,
för ingen kan väl va'
så värdelös som ja'.
Inget alls kan jag klara.
I hans majestäts heliga tjänst
Satans förtal