Jakten på drömmars uppfyllelse
av
© Upphovsrätt, Grantley Morris, 1985-1996.
För mycket mer av samma författare, se Net-burst.net
Inget från dessa texter får köpas eller säljas, och ingen del får kopieras i sin helhet utan att hela denna paragraf finns med.
In Australian Spelling
Kapitel 5: Guds radikala åsikter
I vårt samhälle är det vanligt att ledares titlar börjar med ordet ‘över’. Inte konstigt då
att vi köper lögnen om att vissa uppgifter står över andra. Denna villfarelse har
fördunklat vårt tänkande så att det ser ut att behövas tusentals ord för att våra tankar
ska bli klara igen. Ändå ränker en enda mening från Andrew Carnegies gravskrift rätt
långt. Denne man började att arbeta för en lön på två cent i timmen, men han blev till
slut en som skänkte bort 365 miljoner dollar. Nyckeln var hans egenskaper som ledare.
Före sin död såg han till att texten på hans gravsten skulle lyda:
‘Här ligger en som visste att kring sig samla män som var smartare än han själv.’
Det var med ledarna och de stora namnen i Jerusalem i tankarna, som Paulus skrev:
‘Och de som ansågs vara något - vad de en gång varit frågar jag inte efter, Gud tar inte
hänsyn till person...’ (Gal 2:6)
Låt dig överväldigas av den sanningen att Paulus skrev
om de så kallade kyrkans pelare som innefattade bl. a. Petrus, Jacob och Johannes. (Gal
2:9) Han tänkte på Jesus närmsta vänner när han blev gudomligt manad att förklara, att
Gud inte har några favoriter.
Så här står det i Bo Giertz översättning:
’Men bland de som ansågs något vara -
hurdana de var, hör inte hit; Gud frågar inte efter rang och värdighet.’
Återigen, kom ihåg att Paulus menade apostlar som rankats bland de största och
andligaste ledare kyrkan någonsin skådat:
‘Deras ställning betydde ingenting för mig,
för alla är lika inför Gud.’ (Levande Bibeln)
Än Paulus själv då? Den store aposteln påminde korithierna att han predikade om Jesus
som Herre och sig själv kallade han inte bara Kristi tjänare utan också deras tjänare. (2Kor
4:5; 1 Kor 3:4-7) Bränn in det i hjärnbarken.
En framskjutande ställning inom kyrkan är inte detsamma som en framskjutande
ställning i Guds hjärta. Det gäller också då Gud kallat någon att ha en sådan
framskjutande ställning. Inte ens apostlaskap kan bryta denna oföränderliga regel.
De kroppsdelar som inte fungerar som de ska undantagna, får vårt hår vanligtvis mer
uppmärksamhet än någon annan del av vår fysik - trots att håret är det minst viktiga!
Denna paradox, menade Paulus, är typisk för hur Gud avsiktligt fördelar
uppmärksamhet och ära bland medlemmarna i hans församling. (1 Kor 12:23-25)
Ledarskap är värdefullt och viktigt, men det finns miljontals av tjänster av samma vikt.
Det är vårt kött som eftertraktar ledarskap. Inte så värst många av oss lever i samma
anda som Franciskus av Assisi. När antalet av hans efterföljare hade vuxit till tusental,
började de överge hans principer. Han återvände från Egypten bara för att finna att de
män han satt in som ledare under sin bortavaro förbjöd alla att äta kött och tillät
personligt ägande.Hans reaktion på de som ville inkräkta på hans auktoritet, var att ödmjukt lämna över
ledarskapet för den ordern han hade grundat. Munkarna valde en annan ledare som
Franciskus underordnade sig som en vanlig broder. T.o.m. på sin dödsbädd ungefär åtta
år senare böjde sig Franciskus för sin överordnades direktiv att han skulle sluta sjunga
och möta döden med värdighet.
Några sekler senare sade George Whitefield ‘Jag vet min plats...att vara allas tjänare.’
Whitefield var Metodiströrelsens kraftfulle grundare. Idag får han sällan äran för det.
Beroende på att han ville främja kärlek och enighet mellan sina efterföljare och Wesleys
gav han upp sin rättighet till ledarskap och lämnade över hela tjänsten till Wesley. Till
sina förfärade anhängare sade han, ‘Låt mitt namn glömmas bort, låt mig trampas ner av
alla människor, om Jesus därigenom blir förhärligad...’
Allt som kallas ledarskap i den kristna kyrkan är inte detsamma som kristuslikhet.
‘Berömmelse,’ sade Emerson, ‘är ett bevis för att folk är lättlurade.’ Det kanske inte är
hela sanningen, men en stor del av den.
'Fame, said Emerson, 'is proof that people are gullible.'
Ett exempel är att få kristna faktiskt skriver de
böcker de får äran för. Fröken Slitosläp skulle kunna skriva en biografi om dr. Storfräs
och bli erkänd som bokens författarinna. Istället händer det att Storfräs ber Slitosläp att
ändra på några pronomen, från han/honom till jag/mig och kalla boken för Med egna
ord av Dr. Storfräs. Det skulle inte vara ovanligt om Slitosläps namn inte dök upp
någonstans i boken, inte ens den del där professor Ljushuvud tackas för att ha kliat
Storfräs på näsan och syster Jane får beröm för att ha matat katten. Och på något vis
hamnar de flesta royalties på Storfräs bankkonto. Det är rättvist så. Han har så många
utgifter. Enkla saker, som att klä sig rätt kostar en förmögenhet när tiotusentals
ögonpar ska titta på honom. Ingen ser fröken Slitosläp så hennes fem år gamla klänning
och slitna skor passar bra.
Jag ska göra bot efter min cynism genom att påpeka att många konservativa forskare
tror att Bibeln haft sin beskärda del med spökskrivare - nästan helt okända människor
som efter apostlarnas anvisningar och under Andens smörjelse använde sina egna ord
till att formulera budskapet. (1 Pet 5:12) Det är inte vår sak att döma Storfräs, men det
finns en Domare och till slut avslöjas allt. Låt oss fram till dess försöka undvika att
krympa vissa personer till att inte få någon uppskattning alls medan ett fåtal storfräsare
får ta upp hela scenen i vår tankevärld.
Nicky Cruz insisterade vänligt men bestämt på att Jamie Buckinghams namn skulle
finnas på omslaget till den bok som Jamie skrev åt honom. När förläggaren var klar var
författarens namn inte bara mindre än Nickys, utan också mindre än Billy Grahams
namn och han ‘skrev’ bara förordet. (Faktum är att förordet skrevs av Lee Fisher som
är Billys spökskrivare.) Jamie var förargad över det där bokomslaget tills han
ödmjukades av det faktum att Guds namn inte fanns någonstans alls på boken. Efter det
bestämde han sig för att bli lik den Helige Ande; osynlig. Hans nästa bok hette Gud
kan! av Kathryn Kuhlman. (Jag har alltid trott att hon skrev den.) Jamie fick som han
ville: Guds namn fanns med på omslaget.
Precis som Jamie upptäckte har vi det inte så tufft om jämför med vår frälsare. Om
ymnigt regn faller på dåraktigt kalhuggen mark och orsakar översvämning är det Guds
fel. Om vädret är perfekt...vem behöver Gud? Om någon knäcker tummen med en
hammare, vem förbannas? Om hammaren träffar rätt - snacka inte med mig om Gud, ser
du inte att jag arbetar?
Genom att följa vår Frälsare kan vi hamna i skuggan men den
tiden kommer då vi ska lysa som solen. (Matt 10:25-26; 13:43)
En annan lögn jag skulle vilja göra pulvermos av är tanken att för att en andlig tjänst
ska vara viktig måste den beröra mångas liv.
Bibelöversättarna Des och Jenny Oatridge var så övertygade om att Gud inte bara bryr
sig om massorna utan lika mycket om individerna, att de bestämde sig för att söka reda
på ett språk som talades av en mycket liten minoritet. De fick höra talas om ett
utdöende språk i Papua Nya Guinea. Det talades av bara 111 personer. Redan att så
villigt viga sitt liv åt så få människor är anmärkningsvärt, men de var inte bara få; denna
folkgrupp minskade dessutom i en fenomenal hastighet. Därtill var behovet mindre av
en egen översättning mindre bland dessa människor än i andra större språkgrupper.
Stammen hade redan tillgång till ett starkt kristet vittnesbörd på språk de förstod
hjälpligt. Ändå ägnade paret Oatridge mer än ett kvarts sekel åt detta herkulesarbete
som det innebar att översätta Guds ord till den försvinnande folkgruppens modersmål.
Guds hjärtas önskan och hoppet om att ett fåtal enkla människor skulle kunna förstå
evangeliet till fullo sporrade dem, år efter år.
Många av oss skulle känna oss misslyckade om vårt enda uppdrag var att tjäna Gud
bland en liten grupp utvecklingsstörda. Ändå skulle vi tro att vi hamnat på rätt plats om
vår uppgift var att förmedla Kristus till tre miljonärer. Vi är rätt vrickade emellanåt.
Låt oss förkasta detta futtiga, mänskliga sättet att tänka och antaga utmaningen att
tänka på Guds vis.
Frälsaren offrade precis lika mycket blod för en person som han gjorde för hela världen.
Bland hela himlens befolkning av änglar och människor kanske det finns en triljon
föremål för Guds kärlek och ändå älskar han varje individ, inte med en triljondel av sin
kärlek utan med hela. Det gör att det är omöjligt för Guds samlade kärlek till en miljon
människor - eller en triljon - att överträffa hans kärlek till en person. Det är perfekt
kärlek.
Alltså; om du ensam kan nå en speciell individ, så är detta ditt bidrag lika viktigt för
Gud som när någon kan nå en miljon människor. En förbluffande sanning.
Dessutom får människor som på jorden åtnjuter popularitet redan en del av sin
belöning. Om dina strävanden inte blir bekräftade är du mer välsignad än den som blir
berömd genom synbar framgång i att nå en miljon människor. Istället för att få lön nu
sparar du till ett evigt välstånd och det är fantastiska nyheter. Himlens räntor är
nämligen skyhöga. (Luk 14:12-14; 13:33; 1 Kor 9:18)
Glöm massorna! Du är välsignad om du genom att ärligt följa din kallelse når endast en
person.
Faktum är att du kan göra till synes ännu mindre och ändå åstadkomma en hel del. Du har väl hört talas om Scott och hans kamrater som kämpade sig hela vägen fram till Sydpolen bara för att upptäcka att Amundsens expedition genom att komma en månad tidigare snuvat dem på äran av att vara först på Antarktis. Som om detta inte var förargligt nog uthärdade Scotts expedition snöstormar, sjukdomar, förfrysning och svält...för att duka under bara några kilometer från säkerhet. Än idag talas det om detta eländiga nederlag som slutade med döden, i ensamhet och kyla. Det hyllas som en av de mest storslagna berättelserna om mänsklig uthållighet.
Jag är helt och fullt övertygad om att deras ära bara är en skugga av vad du kan uppnå. Även om du lider i ensamhet och tydlig frustration och ingen vet om djupet av dina prövningar, kan det vara så att just ditt namn står skrivet med eld i himlen och alla himlens invånare hyllar din kamp mot sjukdom, sorg och allt vad det kan vara. Den dagen kommer då det som genomlidits i det fördolda ska ropas ut från hustaken. Se på Job: förvirrad, förtalad och missförstådd, men inte i en kamp med en heroisk fiende utan med helt vanliga saker såsom försämrad ekonomi och sorg. Inte heller blev han påhejad av skrikande fans utan utbuad av gamla vänner. Om Job numer hyllas t.o.m. på den här knäppa planeten, kan jag inte ens föreställa allt beröm som väntar dig den dag allt avslöjas. Din kamp med livets svårigheter kan vara lika vågad som Davids konfrontation med Goliat, men bekymra dig inte över att andra inte förstår detta nu. En dag ska också de förstå.
Ytterligare ett skäl till att vi ibland nervärderar vår tjänst är att vi inte fått en kallelse av blixt-och-dundersorten. "Guds kallelse" är när han utväljer och avskiljer en person till att utföra en viss sak. Den respons han väntar sig från dig är inte nödvändigtvis att du ska göra något nytt. Du har bett om Guds ledning, ellerhur? Tror du inte att Gud är smart nog att ordna händelser så, att ditt gudomliga uppdrag finns rakt framför näsan på dig? Om så är fallet, förväntar han sig bara att du ska dyka djupare in i det som du redan sysslar med. Dra bara inte slutsatsen att du har en andra klassens tjänst bara för att du inte har behov av att änglar i självlysande nattlinnen dundrar ut något sensationellt som, 'Du borde göra något annat förstår du väl, tjockskalle där.' Det finns kristna som är som Tomas. Han kunde inte tro om han inte fick ett gudomligt besök. Ändå försäkrade Jesus, i motsats till hur vi ofta känner det, att man främst borde vara avundsjuk på människor som tror utan gudomliga uppvisningar. (Joh 20:29)
I så många år har jag hållit på med den här boken att jag flera år efter att jag nedtecknat det ovanstående gick in i den mörkaste perioden i mitt andliga liv. Den varade i över ett år och kom sig av att jag glömde bort sanningen i det föregående stycket.
Jag längtade så efter närheten till Gud och mer andlig kraft. Min enda passion, ja mitt enda skäl att leva, var att lära känna Jesus och ära honom. För att få mer tid till att söka Herren slutade jag upphörde jag med min vana att bearbeta texterna i boken. Jag var medveten om att min hjärna behövde kontinuerlig påfyllning av sanningarna i den, men jag hoppades att frustration och svagare tro skulle förstärka min drift att söka Gud. Himlens obevekliga tystnad var förödande. Dag för dag föll jag allt djupare och till slut var jag tvungen att läsa igenom boken för min egen överlevnads skull. Det fungerade. När jag funderade på innehållet i boken insåg jag att mitt sökande efter ett andligt genombrott hade förvandlats till en ursäkt för otro. Jag var på väg att förneka tron på att Gud har stora planer för mig. Jag kunde inte längre tro att han älskade mig om han inte gav mig en övernaturlig upplevelse att hänga upp min tro på. Hur kunde jag vara så dum? (Svara inte.) Jag var ute på farligt vatten. Den allsmäktige Herre vars ord är sant och oföränderligt, har gått till ytterligheten att skriva ner sina löften. Hur vågar jag ens tänka tanken att det inte är nog!
Behöver jag en flock änglar på taket eller en resa med helpension till himlen och tillbaka innan jag kan acceptera att jag är värdefull i Guds ögon? Det blod som Kristus offrade för mig vittnar om hans totala kärlek till mig. Ska jag bestämma att det offret är otillräckligt och kräva ytterligare bevis? Måste Gud sända en elektrisk stöt genom mig för att jag ska kunna tro att han vill använda mig på ett mäktigt sätt?
I sin nåd kanske Gud gör något extra för mig - som han gjort med tusentals andra - men att fokusera så mycket på det att man bereder plats för otro om han inte gör det är verkligen höjden av oförskämdhet.
Om så varje icke kristen på denna planet skulle ha förunderliga (om än falska) andliga möten och varenda kristen tog emot gudomliga besök dagligen och jag ensam bland människor blev utan sådana upplevelser skulle Guds oändligt stora kärlek till mig ändå aldrig förminskas. Om Gud i avsikt att härda min tro - denna livsviktiga ingrediens i det andliga livet är mer värdefull än jordens alla skatter - beslutar sig för att utestänga mig från sådana erfarenheter så är det bara ännu en demonstration av hans kärlek.
Tro på Guds oföränderliga karaktär är det enda en persons kallelse till tjänst kan ha som grund. Vi har inget behov av att Gud ska skriva eldskrift på himlen därför att han har redan skrivit en bok. Och Jesus lärde ut att människor som inte klarar av att tro på Bibeln inte kommer att tro ens om de får uppleva det ultimata underverket; att någon de känner återvänder från de döda för att varna dem. (Luk 16:27-31)
Jag vågar inte tröttna i mitt sökande efter en djupare andlig erfarenhet. Jag välkomnar vilken manifestation som helst i mitt liv och hävdar inte att jag inte är i behov av det, men om Gud beslutar sig för att inte använda sådana medel för att stötta upp mitt andliga liv är det bara ett tecken på att han litar på mig. Han tycker tydligen att jag är tuff nog att leva bara av tro.
Vårt främsta behov är inte spektakulära bekräftelser utan spektakulär överlåtelse och hängivenhet.
Doktor Storfräs
Oändlig kärlek
Ingen kallelse?