Jakten på drömmars uppfyllelse
av
© Upphovsrätt, Grantley Morris, 1985-1996.
För mycket mer av samma författare, se Net-burst.net
Inget från dessa texter får köpas eller säljas, och ingen del får kopieras i sin helhet utan att hela denna paragraf citeras.
Kapitel 7: Ingen panik - Gud arbetar på det
Han såg allvarlig ut. 'Grantley, vill du hjälpa mig reda ut en knut?'
'Visst, jag kan reda ut en Harry också, om du vill.'
Han var inte road. 'Jag är alltså laddad med gudomlig kraft? Redo att explodera i en tjänst inför Gud?'
Han kan det!' svarade jag.
'Nå, då måste jag ha världens längsta stubin! Jag har legat på hyllan så länge att jag hade nyst ihjäl mig om jag varit dammallergiker. Senast jag var till välsignelse för någon var för två år sedan - '
'Jag kommer ihåg det,' avbröt jag. 'Du tappade rösten på körövningen.'
'Varför sa ingen något! De bara muttrade något om min längd varje gång de puttade bort mig från mikrofonen. Och är du säker på att den lilla olyckan jag bidrog till för några veckor sedan inte var orsak till att mitt namn bara försvann från nattvardens tjänstgöringslista?'
'Det har jag inte hört något om. Jag känner till den där städincidenten -'
'Äh, dra inte upp det där nu igen? Jag råkade slinta med sopborsten. Hon stannade bara en natt på sjukhuset.'
'Det kunde ha hänt vem som helst,' svarade jag. 'Och vem kunde tro att du vid ditt första försök som själavårdare - '
'Vi har kommit överrens utan rättegång.' Han log nästan. 'Det är bara en tidsfråga innan vi börjar tala med varandra igen.'
'Det är rätta takter!'
'Men säg inte " Rom byggdes inte på en dag, " Grantley.'
Inse faktum att vad Skriften än säger skulle bådas våra kristliga gärningar få plats på samma frimärke och ändå ha rum för Fader vår, psalm tjugotre och hela Uppenbarelseboken.'
Han har rätt. Och vi är i gott sällskap.
Efter att ha övervunnit enorma hinder och efter åratal av förberedelser anlände Adoniram Judson till missionsfältet. Därpå följde sju svåra år. Det enda resultat han hade att visa upp var en pånyttfödd. Det var på tiden att han vandrade vidare till något som gav mer resultat, som att sälja hårspolar till skinheads, utveckla vattentäta pianon för de som sjunger i duschen, anpassa fallskärmar till fåglar med höjdskräck - vad som helst utom att försöka vinna själar i Burma.
En dag kom en man till hans hus för att söka arbete och fann istället sin frälsare Jesus. Ännu en droppe i havet. Men den här var den som fick bägaren att flöda över. Den nyomvände blev en kraftfull evangelist. Dussintals, sedan hundratals, sedan tusentals vände sig till Herren. Inom ett sekel stod över en kvarts miljon kristna i direkt eller indirekt tacksamhetsskuld till Adoniram Judson för sitt nya liv.
Men detta är sett ur Evighetens perspektiv. I många år efter det där nyckelsamtalet såg Adonirams liv fortfarande ut att vara bortkastat. Han kastades i fängelse på livstid och kedjades till ett granitblock. Varje natt kom vakter, som själva var f.d. kriminella, och hissade hans fotbojor högt över hans huvud så att bara skuldrorna och huvudet var kvar på marken. Där han låg i en vidrig hög av lort var varje ny tanke en källa till förtvivlan. Det fanns bara arton omvända. Snart skulle de flesta, kanske alla, falla bort eller bli mördade under detta nya utbrott av förföljelse. Åratal av kamp hade bara resulterat i ett enda exemplar av ett burmesiskt Nya Testamentet och hans hustru hade smugglat in det i fängelset. Vilket ögonblick som helst kunde det upptäckas och bli förstört. Hans relationer till andra missionärer hade slagits sönder under smärtsamma sammandrabbningar. Han hade begravt sitt enda barn. Hans eget liv hängde på en skör tråd. Han fruktade för sin älskade och gravida hustrus hälsa och liv.
'Jag kom hit för att ge liv,' jämrade han sig, 'och stället har jag inte fört med mig annat än död.'
Efter ett och ett halvt år av grym behandling blev han äntligen frigiven. En kort återförening med hans kära fru avslutades bryskt då han blev tvungen att slita sig från henne för att delta i politiska förhandlingar. Veckor blev till månader. Innan han kunde återvända till sin hustru var hon död. Flera månader senare berövades han också sitt enda barn som han kämpat hårt för att rädda. Efter ytterligare två år av psykisk utmattning och ännu stel av skulden som kom av att inte ha varit hos hustrun när hon behövde honom som mest, grävde han en grav och satt vid den i flera dagar medan morbida tankar rörde runt i huvudet på honom. 'Gud är för mig det stora Okända,' kom han fram till. 'Jag tror på honom, men jag finner honom inte.'
Den Allsmäktige drog honom upp på fötter igen. Han blev en av de mest beundrade missionärerna någonsin.
Sorgligt nog orkar inte alla igenom de svåra åren då marken ska brytas. David Floods enda nyomvända var bara ett barn. När Davids fru dog tog misströstan över. David lämnade sin lilla dotter Aggie hos ett missionärspar och for ifrån Afrika - och från Herren. Efter att hans andra äktenskap rasat samman tog han sig en älskarinna. Alkohol, fattigdom, sjukdom och förfall fick ett allt fastare tag om hans strupe.
Medan hans övergivna dotter växte upp, gifte sig och tjänade Herren tänkte hon ofta på den far hon aldrig känt. Han var 77 år när Aggie till slut stod vid hans smutsiga säng och utan att bry sig om stanken kramade om honom. Hennes kärlek och Kristi makt förde David tillbaka till den Gud som 'slösat bort' hans liv i Afrika. Aggie hade också fantastiska nyheter. Den lille nyfrälste pojken han lämnat efter sig i Afrika hade byggt vidare på den grund som David och hans fru anlagt och hela stammen på 600 personer hade vänt om till Kristus.
Det är inte bara missionärer som tillåts ha magra år.
Den här larven ska få vingar.
Grundad på hans ord;
Framför honom väntade glädje och ära, ett långt och fruktsamt liv, ett välstånd dubbelt så stort som innan och framväxten av en ny, underbar familj. (Job 42:11-17; jämf. Job 1:2-3)Job hade allt att leva för.
Precis som vingrenar inte dignar av frukt jämt och ständigt, gör inte vi det heller. Det vore onaturligt. (Pred. 3:1) Under en betydande del av sitt liv är vinstocken inget annat än en torr, förvriden pinne; utan frukt, värdelös som skydd från solen, oanvändbar som timmer; till det yttre duger den bara till att ryckas ur jorden och förvandlas till aska. Ändå är det där ofruktbara perioderna lika livsviktiga för som fruktsäsongen vinrankan.
Om våren kunde smyga på tå förbi naturen utan att väcka den ur vinterdvalan; om solen kunde slinka igenom himlavalvet utan att förjaga natten; om regnet kunde falla till marken utan att skänka liv åt öknen - bara då borde du frukta torra perioder, mörka perioder och magra perioder. Även om du just nu känner dig överflödig som en pälskappa i värmebölja kommer det en tid då man värdesätter din värme. Det finns en tid för allt.
Vi skulle kunna fylla ett helt bibliotek med berättelser om spektakulärt misslyckade män och kvinnor som så småningom blev de gnistor som tände Guds eld på jorden. Många hann sluta sina ögon för sista gången utan att ha sett den frukt deras mödor till slut gav.
Oberoende av vad vi tycker om hans åsikter är det häpnadsväckande att inse att Søren Kierkegaards texter fick ligga sovande under ett nästan ett helt sekel efter hans död, innan verken översattes till engelska och plötsligt slog världen med häpnad. Och glöm inte alla Jim Elliotar i världen vars till synes för tidiga död har inspirerat oräkneliga skaror att ta upp stafettpinnen och springa vidare i deras ställe. Trots att de dog just när de påbörjat sina livsverk blev de slutliga resultaten bortom vad ett dussin liv kan åstadkomma. Än mer lockande är himlens bäst bevarade hemligheter - triumfer utförda av människor vi aldrig hört talas om eller prestationer som våra långsamma hjärnor inte till fullo kan uppskatta.
Icke desto mindre grundade Gud detta mönster för årtusenden sedan: Sara visste inte av något annat än ofruktsamhet under nittio plågsamma år och ändå blev hon urmoder till miljontals människor.
Just i denna stund kanske Gud spelar upp för någon ett samtal du hade med den personen för flera år sedan. Du har glömt händelsen, men Gud använder den fortfarande. Vad du trodde var vanliga ord var i själva verket burna av Guds Ande. Du känner inte av den varma glöd som hade varit din om du bara visste vems ord som fortfarande ekade i någons hjärta, men resultat betyder naturligtvis mer för dig än flyktiga känslor.
Helt klart är den avgörande frågan inte vad Gud så långt har fullbordat i våra liv. Gud tog dubbelt så lång tid på sig att förbereda Mose som han ägnade åt att använda honom. (5 Mos 2:7; 34:7) Josua hade liknande erfarenheter. (4 Mos 14:30, 34; Josua 1:1-2; 24:29) För Messias - och kanske för hans baptistiske vägröjare - handlade det om trettio års förberedelser inför tre års tjänst. Faktum är att en stor del av Kristi tjänst pressades in under hans allra sista dagar. (T. ex. Joh 12:1 ff; Mark 11:1 ff) Simson åstadkom mer under sina sista sekunder i livet än under hela sitt tidigare liv. (Dom 16:30)
Vin ligger i lager längre tid än katrinplommonjuice.
Också för den kristne kan livet framstå som ett sadistiskt skämt. I verkligheten är livets omständigheter bestämda av oändlig kärlek och oändlig visdom laddad med oändlig makt. (Förlora denna sanning ur sikte och livet blir som müsli - en enda röra.)
Vi behöver inte rygga tillbaka för svårigheter. En pärla blir till i ett blötdjurs slemmiga innandöme. I jordens inre förvandlar trycket små klumpar till diamanter.
Om våra uppgifter just nu inte direkt är fantastiska, finns det en anledning till det. En god anledning. Möjligheterna är oändliga men vanligtvis förvånande enkla. Sällan är Guds vägar så bortom vår fattningsförmåga att vi, ens i ett anfall av efterklokhet, inte kan förundras över hans visdom. Upptäckten av skälen till din situation borde dränka ditt liv i ett hav av ljus och befria dig till den glada förväntan, tillit och tro din Herre vill att du ska kunna njuta av. Låt oss utforska möjligheterna. Jag tror att du kommer finna pusselbiten du saknat.
Eftersom varje blockering stör flödet tänker jag inte ranka dem i någon särskild ordning.
Mose var 'på öknens baksida' enligt King James Bibel. (2 Mos 3:1) Jag skulle ha undvikit det uttrycket, men det kan ha funnits stunder då Mose var frestad att använda det (Det engelska ordet 'backside' kan betyda både baksida och ända. Övers. anm.) Avhopparen stod i öknen framför den brinnande busken som en bruten man, tyngd av sin otillräcklighet. (2 Mos 4:10-14) Han var ingen duvunge längre - snarare en gammal uv. Och full av ursäkter! När Gud kallade honom hade denne stammares comeback fler aber än hela Berlin. Då han försökte stamma fram sitt försvarstal hade han t.o.m. fräckheten att antyda att hans defekter var större än Gud. Vad är en tungvrickning för Han som tillverkar munnar? Vad är väl en psykisk blockering för Han som skapar själar?
Stackars gamla tungknutslagare - en fot i graven och den andra i munnen. Ändå var det Mose det ordsnubblande geriatrikfallet och inte Mose den obstinata kungligheten som stod vid storhetens rand.
Fyrtio år tidigare, nyss kommen från sin egyptiska utbildning, fysiskt stark, hög i rang och politiskt inflytelserik ville han gärna hjälpa Guds folk. Men himlen hade ingen användning för en knoppande superstjärna. Nej, himlen väntade på en bortschabblad fårskötare.
Det man tacklat av egen styrka blossar upp men slocknar fort, när man ser det från andra sidan graven. (Jämf. Joh 15:5) Bara genom Gud kunde Mose bli en evig storhet. Kanske tog det dela fyrtio år för denna insikt att bli till en orubblig övertygelse, men det var värt att vänta på. Det blev hemligheten bakom Moses styrka; det befriade honom från den arroganta självständighet som annars hade smutsat ner hans tjänst. Han var den ödmjukaste mannen på jorden. (4 Mos 12:3 ff) Denna värdefulla kvalitet är beprydd med utsökta löften.
'Han leder de ödmjuka rätt,BR>
han lär de ödmjuka sin väg.' (Ps 25:9)
'Och de ödmjuka ska då känna allt större glädje i Herren...' (Jes 29:19)
'De ödmjuka ska ärva landet.' (Matt 5:5)
Ödmjukhet - glädjefyllda beroende av Herren - är vägen till ära. Glittret i slutet av andra vägar är en synvilla.(Ord 15:33b; Jak 4:10; 1 Pet 5:6-7)
Det var en ung man med eksem;
(Om du skrev sådan poesi skulle du också vara ödmjuk.)
Frågan om stolthet och ödmjukhet är en dödsfälla beströdd med falska begrepp. Låt oss rensa detta minfält innan någon blir skadad. Vi börjar med en jämförelse med ett lamm på Bibelns tid.
Det finns en stolthet som säger, 'Jag kan finna bättre bete än Herden. Jag kan alltid hitta vatten. Jag kan alltid hitta vatten. Jag kan klara av björnar, och lejon är antagligen en myt som Herden hittat på så han kan bestämma över mig.'
Få av oss ligger i farozonen för sådan dårskap. Vår fara ligger i den självständiga ande som säger, 'Jag älskar min underbara Herde, men gräset där bortom höjden ser särskilt saftigt ut. Jag ska bara strosa över dit. Jag håller på att bli vuxen. Jag har försvunnit ur synhåll förut och det gick fint. Om ett lejon dyker upp kan jag säkert bräka tillräckligt högt och Herden kan springa fort nog...'
Det finns en attityd som förklätts till ödmjukhet: 'Jag är dum. Jag är ful. Jag är hopplös.' Lämna inget utrymme för denna bedräglighet. Men det finns en ödmjukhet som gläds i vissheten att Herden vet bäst. Denna ödmjukhet har övergivit tron på sig själv och tron på lycka och sätter allt sitt hopp till Herden. Att tappa ögonkontakten med Honom är att flirta med en katastrof. Denna dygd omfamnar Herden, gläder sig i varje viskning från hans mun, ler vid anblicken av hans godhet. Ibland leds ödmjukheten över stenig terräng men i slutet får den njuta av de bästa betesmarkerna och den största tryggheten. Den blir inte bara riven av rovdjur utan ger också den bästa ullen och den bästa avkomman. Ibland vandrar den på darrande ben uppför kullar för att vara tillsammans med sin Herde, men den tar glädjesprång i värmen från Herdens kärlek.
Skuggan av hans hemsökelse föll över hans liv som en svart och bottenlös avgrund. Vacklande under helvetiska plågor, berövad alla sina barn, bryskt fråntagen sitt goda rykte och alla ägodelar längtade Job efter döden. Så långt ögat kunde nå fanns inget annat än smärta, anklagelser och förtvivlan. Job hade inget att leva för. (Job 3:1-26; 6:9, 11) Så låg det till, trodde alla.
Förföljd av nederlag,
nedsänkt i dysterhet.
Förvirrad av en förbannelse,
hånad och föraktad.
Hemsökt av förtvivlan,
gäckad av fördömande ord.
Mina ögon kanske fylls av tårar,
men inte av skräck eller rädsla.
Denna nedtrampade mask ska flyga;
förvandlad av förlösande kraft,
befriad av alltings Herre.
Ingen ser det ännu:
Det är himlens hemlighet.
De förlöjligar och hånar
De vet inte;
Framgången kommer sakta, men säkert;
Om den än dröjer, är den på väg.
Allt Far rör vid blir till guld.
Det betyder inget vad andra säger,
segern är vunnen;
sådan Far, sådan son!
bevarad av kärlek.
Omgiven av hans armar;
tvättad och varm.
Beviljad allt vad jag behöver,
styrkt av tankar uppifrån:
Från rädsla blir jag fri,
vaggad till ro av himmelsk frid.
Lärjungaskap
Ärorikt misslyckande
som hade ett jobbigt problem.
Sa han ett ord,
blev allting till jord,
med växtkraft så helt extrem!