Kapitel 8: Kärlek i överflöd

Sedan vi fastställt att en blygsam start är normen, tog vi itu med skälen till att du kanske ännu inte har upplevt den framgång som Gud planerat för dig. Den första möjligheten vi tittade närmare på var att Herren kanske vill bearbeta din naturliga tendens att dela din tillit mellan människor och Gud. De där vilsegångna trostentaklerna som envist klamrar sig fast vid det ändliga, måste vridas loss och med bestämd hand viras kring det oändliga, där resten av din tro sugit tag. Du kan inte fara iväg som en raket rakt in i det okända, medan du ännu hänger kvar vid det välkända.

Det kan vara det som håller dig tillbaka, men det finns andra möjligheter

Den som alls känner sig att ta emot Guds kärlek kan inte ha fått mer än ett ytligt penseldrag från den helige Gud som råder över himmel och jord. Om tanken att en perfekt Gud kan älska dig inte fyller dig med förundran, är du antingen så förhärdad mot sanningen eller så uppslukad av din egen förträfflighet, så blind för verkligheten, att ditt behov av andlig uppenbarelse är desperat.

Det händer att himlen håller tillbaka en tjänst för att vi ska lära oss att det inte är vår flit eller duktighet eller vår duglighet som gör oss värdefulla i Guds ögon. Om ditt barn blev sjukt och inte längre kunde utföra sina sysslor, skulle din kärlek till henne svalna? Nåväl, inbilla dig inte att denna gnutta av mänsklig kärlek överträffar den allsmäktiges.

Skulle du försöka skjuta på ett jumbojet för att hjälpa den att komma över Atlanten? Det skulle vara smartare än att försöka hjälpa Kristus att trygga din frälsning eller att överbrygga den oändliga klyftan mellan vem du är och vilken sorts person som kan få framkalla ett leende i Guds ansikte. Den som är dåraktig nog att ändå försöka blir stående ensam kvar på flygplatsen efter avresan. Av ren kärlek tar Gud oss inte långt in i tjänsten, innan han tagit itu med denna fråga. (Rom 3:19-24; 9:30-33; Gal 3:1-14; Fil 3:3-10)

Vi fattar ofta någorlunda rätt vad gäller frälsningen, och ändå tror vi att vi måste förtjäna det där leendet i Guds ansikte genom att tjäna honom. Det är svårt att föreställa sig att någon som har all makt värdesätter vår vänskap. Trots att vi gång på gång slår undan tanken 'Herren frälste mig på grund av allt jag kan göra för honom,' svävar den omkring nära ytan i vårt medvetande.

Det falska antagandet att vi kan förtjäna Guds erkännande kanske stärker motivationen, men himlen har inte för avsikt att utnyttja det. Inget är viktigare för Gud än vårt andliga välbefinnande.

De hade just tagit in tvätten när det knackade på dörren. 'ånej! Huset är en enda röra! Och som jag ser ut...!' utropade Marta.

'Jag öppnar,' ropade Maria. Hon öppnade dörren och hennes hjärta slog ett extra slag. Där stod Jesus med alla sina lärjungar.

'Kom in!' sa hon glädjestrålande. 'Marta! Det är Jesus!'

Marta råkade i panik. Hur skulle hon kunna bjuda allihop på mat? Om hon bara hade vetat i förväg...Hon hade velat göra allt så fint för Jesus. 'Var är Maria? Hon har då inte bråttom!'

Hon rusade över till grannen för att låna mat. Fortfarande ingen Maria. Hon lade in mer ved i spisen och dukade fram tallrikarna. Fortfarande ingen Maria. Hon kikade ut och där satt Maria vid Jesu fötter utan ett bekymmer i världen! Marta blev rasande. ändå var det Maria som frälsaren försvarade.

Jag ifrågasätter inte Martas kärlek, men hennes syster var mer insiktsfull. Maria hade insett att Jesu längtan inte först och främst var att bli betjänad. Han ville ha gemenskap. Det finns ingen kaka så god att Jesus skulle välja bort Marta för att få smaka den.

Vila i kärleken

Att njuta av Jesu kärlek verkar egoistiskt. Vi tenderar att slingra oss ur hans omfamning och tvinga oss att springa ärenden åt honom. Att sällskapa med kungen i salongen kanske är acceptabelt för kungligheter, men inte för den klass vi tror oss tillhöra. Det verkar mer passande att slava i köket.

Gud är emellertid en givare, inte en tagare. Om härskarornas Herre ville ha slavar kunde han tvinga hela mänskligheten att tjäna honom. Han längtar efter vår kärlek, inte efter arbetskraft. En lyxig timma i samspråk med kungen betyder mer för honom än ett helt liv av tjänande baserat på fruktan. Som ett uppriktigt uttryck för kärlek är svett vackert, men tjänande som ett uttryck för slavmentalitet gör honom ledsen. Gud längtar att befria oss från bilden av oss som andra klassens medborgare i himlen. Han har höjt oss till kungligheter och han vill att vi ska vara medvetna om det.

Om det verkligen är just detta, eller något annat budskap han vill få fram till dig, är oöverkomliga hinder ibland det enda sättet för Gud att fånga vår uppmärksamhet. Annars skulle vi vara för upptagna för att lyssna till honom. Vi kan bara ge till andra vad vi först har fått från ovan. Att vila i Guds närhet gör oss öppna att ta emot.

Låsta dörrar är fruktansvärt irriterande. Jag rasar. Jag ryter. Jag sparkar på dörren, men när jag äntligen kan se klart förstår jag att påtvingad vila är en värdefull demonstration av Guds kärlek. Vad jag tackar Gud för att han inte lät mig slå in dörren. Vilka tragedier han har räddat oss från! Fadern ropar 'time out' och jag får tillfälle till gemenskap med skapelsens Herre och ta emot vad helst jag behöver.

Men vi ser fram emot den dag då vår frälsare inte längre behöver ta till tvång för att vi ska 'följa med honom...för att vila lite.' (Mark 6:31) Vi närmar oss examensdagen när vi lärt oss att dagligen sitta vid Jesu fötter.

'Vad är ditt viktigaste uppdrag?' frågade man en missionär.

'Underkastelse,' löd svaret.

Nyckeln till att bli mäktigt använd av Gud i framtiden är att underkasta sig honom idag. Ibland kan det till och med betyda att tjänsteansökningar bordläggs.

Efter att ha tänjt på Abrahams tro gav Gud honom till slut en son. Sedan kom provet. När nu Abraham var mitt uppe i föräldraskapets plikter och glädjeämnen, var Herren fortfarande hans första och största kärlek? Prestationer kan, hur storslagna de än är, aldrig kompensera minskad andlig intimitet. (Jämför. Matt 22:37-38; 1 Kor 13:1-3; Upp 2:2-5) Var Gud ännu hans Gud eller bara Gud till namnet? Lydnad är alltid bättre än 'tjänande'. (1 Sam 15:22)

Herren bad Abraham vad han bett ett oräkneligt antal människor om - att avstå från en omhuldad Guds gåva. Det kan tyckas vara ett hänsynslöst slöseri, men Far vet bäst.

Vi har sett att den allsmäktige Herren inte är i behov av vår möda. Han kan få stenar att sjunga hans lov (Luk 19:40) och göra en åsna till sin talesman. (4 Mos 22:28-33) Han längtar efter något som stenar och boskap inte kan ge honom - din kärlek. Och det betyder att han önskar få din uppmärksamhet och kärlek framför ditt tjänande.

Abrahams 'tjänst' som far inleddes före provet, men ordningen kan kastas om. I Petrus fall förekom Jesu undersökande fråga 'älskar du mig mer än de andra gör?' hans kallelse att tjäna: 'För mina lamm på bete.' (Joh 21:5)

'älskar du mig mer än de andra gör?' Gud vill inte och förtjänar inte några rivaler om våra känslor.

Vi kan vara övertygade om att vi vill bära frukt till Guds ära, och ändå omedvetet sukta efter själva frukten så att vi lever av den istället för att gå direkt till Gud för att stilla hungern. Vår livskvalitet försämras varje gång vi vänder oss till ett substitut för att fylla ett behov som Gud själv vill fylla. Kanhända blir vi illa till mods av tanken på en sådan nära relation till Gud, eller känner att det inte finns någon garanti för att han är mäktig nog eller verklig nog att någonsin kunna tillfredsställa vårt behov av kärlek och värde. Vad vi än har för skäl att vända oss från det fullkomliga till något underlägset, vill Gud inte att vi går misste om det.

'älskar du mig mer än de andra gör?' Han som vill att vi ska ha det allra bästa kan besluta sig för att undanhålla en tjänst till dess frågan är korrekt utredd.

Vi fokuserar ofta på det faktum att Abraham fick tillbaka sin son i samma ögonblick som han lades på altaret. Abrahams lidande var mer utdraget än så. I hans tankar var Isak så gott som död från den stund de påbörjade vandringen mot offerplatsen tre dagar tidigare. Det måste ha känts som en evighet och ändå var det inte lång tid. Många av oss drar på grund av den historien slutsatsen att vi kort efter att vi givit upp vårt kall kommer att få det tillbaka. Men även om Abraham var tvungen att vänta i många år på sin sons tillblivelse kom han lätt undan. Vår väntan kan bli lång.

Vi tror också ofta att efter den inledande kampen, kommer att vår självuppoffrande lydnad överösa oss med glädje och frid. återigen: så är inte alltid fallet.

En ung försäkringstjänsteman älskade Gud och älskade att sjunga. Varje dag steg han upp klockan halv sex för att sjunga i lokalradion. Kvällarna ägnade han åt övning. Så kom hans stora genombrott: en fast tjänst i riksradion med lön som var dubbelt så hög lön som hans tidigare. Därefter fick han veta att han ibland måste sjunga ord som ' åt helvete med Bourgogne'. Glädjen frös till is. Hellre än att kompromissa tackade han nej till erbjudandet. Med besvikelsen hängande som en kvarnsten om halsen sjönk han djupt ner i förtvivlan. Månad efter månad tyngdes han av depressioner.

För ett halvt årtusende sedan hade två spirande konstnärer ett gemensamt problem. De längtade efter att utveckla sina talanger men ingen av dem hade råd. De fick en idé. Den ene av dem skulle skaffa ett arbete och betala den andres studier. Därefter skulle de byta roller så att båda till slut skulle få den utbildning de behövde. På sin väns begäran blev Albrecht Dürer, som var en beundrare av reformatorerna Luther och Melanchthon, den förste att utveckla sin förmåga. Hans konstnärskap respekteras än idag världen över, men den andre konstnären är okänd. åratal av manuellt arbete för att försörja vännen, hade fördärvat hans händer och gjort det omöjligt för honom att genomföra sina konstnärliga ambitioner.

En tragedi? En varning för osjälviskt tjänande? Nej. Du har sett de där klumpiga händerna. Det är de som är de berömda 'Bedjande händer,' som är en kärleksfull avbildning gjord av Albrecht och som bokstavligen reproducerats miljontals gånger. De där knotiga händerna är antagligen de mest berömda händer världen någonsin skådat. Under femhundra år har de kallat generation efter generation till bön och överlåtelse, på ett sätt som inga andra händer någonsin gjort.

Förutsatt att han var född på nytt förlorade denne tilltänkte konstnär ingenting. Han hade hoppats att få använda sina händer för att inspirera mänskligheten visuellt. Han lyckades - och det med råge. Han har hela evigheten på sig att vara kreativ, men han kommer att dela den evigheten med de skaror vars liv på jorden berörts av hans händer.

Skulle du vara villig att vandra samma väg och låta din dröm krossas för att frigöra en doft, som ännu mer förhärligar din Herre? Om inte, har du just rivit sönder mitt omsorgsfullt vävda argument för att en viktig uppgift väntar dig i framtiden. En felaktig attityd kladdar ner Guds planritningar.

Det är mycket ovanligt att Gud låter en dröm dö för att aldrig återuppstå, men det måste vara ännu ovanligare att någon fortsätter att lyckas i en uppgift utan villighet att slakta sin dröm, om det skulle leda till Guds förhärligande. Gud vill ha mer än din möda och mer än ditt offer: han vill ha ditt hjärta.

även om jag inte tror att det kommer att ske, tänk dig följande scenario: tänk om du, med Guds välsignelse, kunde ha en spännande uppgift, men att han skulle bli ännu gladare om du valde bort den? Skulle du ge upp din rätt till tjänsten för att ytterligare glädja din Herre? Eller har ett beundransvärt begär att få tjäna, förutsättningar att bli till en avgud? Du är alltför högt älskad för att Gud passivt kan låta dig förstöra ditt liv.

Genom historien har Gud föredragit att se sitt dyrbara namn släpas i smutsen framför att förlora första platsen i sina käras hjärtan.

Missionsorganisationen Ungdom Med Uppgift, vanligtvis kallad UMU, upplevde Guds tilltal att köpa ett skepp. 1973 kunde de med hjälp av en generös affärsman betala handpenningen på 72 000 dollar. Den religiösa och den lokala pressen blåste upp berättelsen om de våghalsiga kristna som trodde att Gud skulle fullborda affären. Pengarna flödade in. En skicklig besättning dök upp genom ett under. Arkitekten som inredde det luxuösa linjefartyget Queen Elizabeth II:s erbjöd sina tjänster utan betalning. Guds hand började materialiseras rakt framför ögonen på en skeptisk värld. Sedan fick UMU:s ledare Loren Cunningham en syn. Han såg UMU jubla över skeppet. Längre bort, i skuggan, stod Jesus som inte längre befann sig i centrum.

Missionsorganisationen vände om och sökte Gud, men de förlorade skeppet, hela handpenningen, tusentals arbetstimmar och en stor del av sin trovärdighet. Kan du känna hur det sjöd i Lorens själ när han släppte nyheten till affärsmannen vars donation på 72 000 dollar var oåterkallelig. Lyssna till andevärlden. Se demonerna festa. Hör änglarna gråta. Som en förödande flod forsade nyheten om katastrofen fram över världen. Men Herren återvann sin rätta plats i sitt folks hjärtan.

Guds väldiga kärlek är bränslet till en respektingivande svartsjuka.

Jesus anklagade fariséerna för att använda tjänsten som en ursäkt att försumma sina familjeplikter. (Matt 15:3-5) även om offrande är en magnifik kallelse, (T ex Rom 12:6, 8; " Kor 9:12-13; Fil 4:17-18; Heb 13:16) förvandlas det till en grotesk perversion när resultatet är en lidande familj. (1 Tim 5:8) Att försaka sig själv är lovvärt, men att påtvinga ofrivilliga familjemedlemmar fattigdom, är att lämna Guds välsignelse bakom sig. Kärleken till goda gärningar får inte förmörka kärleken till människor. Möda utan kärlek är en fackla utan eld; en eld utan värme.

Principen demonstreras ytterligare i Skriftens direktiv till gifta par. Hängivenhet i bön och självuppoffring, antyder den, får inte tillåtas överskugga äktenskapliga plikter. (1 Kor 7:5) Till och med bönen kan bli ett monster.

Människors huvuden är inte gatstenar på vägen mot min framgång. Inte heller är människor objekt att utsätta för min uppdämda längtan att tjäna Gud. Utan sötma från kärleken surnar allt tjänande. (1 Kor 13:1-3)

Det finns tillfällen då det mest påtagliga beviset för Guds kärlek är hans straff. Som den kloka förälder han är, fostrar Gud kärleksfullt alla sina barn. (Job 5:17; Os 94:12; 119:67; Ords 3:11-12; 1 Kor 11:31-32; Heb 12:5-11; Upp 3:19)

Se på stjärnorna. Trillar de ner från sin plats om du syndar? är Herren över himmel och jord desperat beroende av att du handlar rätt? (Job 22:2-3; 35:5-8) Varför skulle han bry sig om vad du gör? Sudda ut Guds kärlek och det viktigaste skälet till hans vrede mot synden försvinner. (T ex 2 Mos 22:21-24; 5 Mos 24:14-15; Ps 10:14-18; 54:4-5; 72:4; 94:1-6; 2 Thess 1:6; Upp 6:10; 16:5-7; 18:20)

Självklart är det så att många 'förseningar' inte har något alls med synd att göra. Guds straff är mer sällsynt än många tror. Men vanlig enkel olydnad försenade Jonas tjänst, (Jona 1:1-3:1) och otro sköt upp israeliternas verkställande av Guds straff över de depraverade kanaanéerna hela fyrtio år. (4 Mos 14)

Om vi har syndat ska vi varken försöka tvätta oss rena eller piska oss själva med fördömelse. Om vi då vi söker och Gud får bekräftat att han straffar oss, behöver vi bekänna vår synd för honom, (Ords 28:13) och sluta synda. (Upp 3:19)

Det medför inte alltid att vi genast kan plocka upp vår tjänst där vi lämnade den. Så var det för Jona. Han behövde inte böna och be länge. I hans fall förvandlade omvändelsen katastrofen till ett vanligt hickanfall - och vilken hicka! Ena stunden i dödens käftar och i nästa sekund borta med vinden. Upprapad på stranden ryckte han upp sig och återvände till himlens arbetsstyrka.

Men med de vandrande judarna var det annorlunda. Trots att de omvände sig i början av sitt fyrtio år långa straff, förkortade Gud inte sin fostran. En del läxor måste präntas in. (5 Mos 8:2-6)

Vi har tidigare använt Abraham som modell. Precis som Gud bevisade han sin kärlek genom att gå med på att offra sin 'enfödde' son. (2 Mos 22:2, jämf. med Joh 3:16) Här ser vi lydnad i dess ädlaste form och tjänst på dess rätta plats. Men för att lyda som Abraham måste vi tro som Abraham. Skriften understryker att Abraham trodde att Herren skulle låta hans kremerade son återuppstå. (Heb 11:17-19a) Gud hade lovat att pojken på altaret skulle bli far. Abrahams lydnad hängde på en förvissning om Guds villighet att utföra ett enormt mirakel för hans skull.

Också vi måste tro på Guds iver att göra under, inte för Noa eller Benny Hinn, utan för oss. Vi försäkrar allihop att Gud är allsmäktig, men det är vår vardagstro, inte den lära vi bekänner oss till, som röjer vägen till tjänst. Vår uppskattning av Guds villighet att använda sin allmakt för vår skull kan också påverka den viktiga frågan om lydnad. Den kan hjälpa eller stjälpa vårt tjänande.

Det var en gång en ålderstigen ensling som aldrig hade haft en riktig bostad. Han kom sig aldrig för att skaffa en. Hans självförtroende var uruselt. Högar av gammalt skräp växte upp omkring honom, men han tycktes inte bry sig. En natt vaknade han av att en råtta gnagde på hans öra. Skräckslagen jagade han bort den. Natten därpå hände samma sak, men så småningom blev han vän med råttan och bar till och med runt på den vart han än gick. Hela tiden åt djuret direkt av mannen som långsamt förblödde och dog.

Löjligt? (Ja, i alla fall äckligt. övers. anm.) Inte om jag talar om att den vidriga gnagaren är tvivlet som bit för bit tuggar i sig mannens själ och ande. Sedan känner vi igen berättelsen.

Av någon tokig anledning accepterar vi tankar som, 'Det kommer aldrig bli något av mig,' 'Jag är bara velig och vimsig,' 'Gud lät henne gör det, men det händer aldrig mig,' 'Jag lämnade mitt fängelse för sent,' 'Jag är räcker inte till,' 'Jag kan inte…' Utan invändningar låter vi sådana nedbrytande tankar bringa förödelse inom oss.

Nyligen kom jag på skam då någon annans tro så tydligt avslöjade bristerna i min. Kontrasten var förfärande. Gud hade lyst upp ett mörkt hörn i mitt hjärta. Där satt den där anskrämliga råttan och växte sig fet på min bekostnad. Inte konstigt att jag hade problem med långa väntetider! Jag har tolererat den där skitiga saken för länge. Jag har givit den alla möjliga smeknamn: 'en hälsosam rädsla för stolthet', 'att vara realistisk', min personlighet', 'att inte vänta mig för mycket'. Men nu är jag inte längre blind. Deprimerande tankar smutsar ner Guds verk och utestänger mig från den framgång jag skapades till. Min passivitet gentemot nederlagstänkandet borde ersättas av vrede. Hur vågar den där råttan tugga hål på Guds ära!

En del människor har starkare tro än jag, därför att jag har haft större besvikelser. Men jag är utled på att förlamas av ursäkter. Jag bryr mig inte om hur omöjligt allt ser ut att vara, hur många misslyckanden jag har upplevt, hur liten min förmåga ser ut att vara, hur Herren tycks förbise min existens: Gud är ändå möjligheternas Gud. Hans ord försäkrar att han är min Gud och att han älskar mig oavsett hur övergiven, oälskad och obetydlig jag känner mig. Det gör att framgången är oundviklig. Allt jag behöver göra är att sluta vältra mig i tvivel under en tillräckligt lång period, för att få min arvedel.

Guds heliga utför stordåd medan de vimsar runt i sin stora förvirring. 'I tro,' säger Skriften, 'lydde Abraham…utan att veta vart han skulle komma.' (Heb 11:8, författarens kursivering) 'Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem,' sade Paulus, 'utan att veta vad som kommer att möta mig där.' (Apg 20:22 i Svenska Folkbibeln, författarens kursivering) Lärjungarna häpnade och förbryllades över Jesu ord och beteende. Psalmförfattarna undrade alltid, 'Varför?' (T ex Ps 10:1; 22:1; 42:9; 43:2; 44:23; 74:1; 88:14) Och mitt uppe i lidandet hade Job ingen aning om vad som pågick.

I Guds väntrum är draperierna ofta fördragna. Det är spännande att blicka framåt, men tro växer fortast i mörker. Livet i solskenet är så uppmuntrande att vi sällan märker hur vår tro börjar sloka. Det är när saker och ting blir otydliga som det andliga livet växer till.

Dunkla mysterier bär med sig stora välsignelser. Vid slutet av det år då såväl hans nyfödde son som hans hustru dog och den egna hälsan vacklade, skrev Hudson Taylor, 'Detta har varit det sorgligaste och det mest välsignade året i mitt liv.' När det är soligt vill vi rusa ut och leka. Det är först när det är som mörkast som vi håller hårt i Faderns hand.

I grådasket dras kvaliteter som tro, uthållighet och hängivenhet till sin spets som aldrig annars. ändå verkar livet så tungt att vi är omedvetna om våra segrar.

När livet är enkelt kan trons ögon se hur långt som helst. När det stormar är det en jätteuppgift för samma ögon att kunna se något alls genom den täta snöyran. Det är omständigheterna och inte du som har förfallit. Tvärtemot vad känslan säger dig är du inte på tillbakagång.

även om det sker med det bästa intentioner, predikas mycket sentimentalt svammel om att återvända till den 'första kärleken', som om den stjärnögda lyckan hos nyblivna kristna är mäktigare än det mogna djupet hos de mer erfarna kristna. Struntprat! Utstrålningen hos de flesta andliga smekmånadsfirare beror främst på att de tror att de kommit till en alltigenom lycklig värld fylld av perfekta kristna, omedelbara svar på själviska böner och ett liv fritt från smärta, sorg och svårigheter. Deras kärlek liknar mest någon sorts valpkärlek i jämförelse med glöd som driver dig att hålla ut.

Blanda aldrig ihop hängivenhet med känslor. Som en illustration, tänk dig vilka risker som tas i den intimaste mänskliga relationen. även om både kärlek och fysisk attraktion vävs samman i en kärleksrelation, väntar besvikelse och tragedi den som inte kan identifiera de båda som skilda väsen. Tänk om en persons planer på äktenskap råkar i gungning på grund av att man ser förlorad sexuell funktion som förlorad kärlek? En sådan missuppfattning skulle hota hela förhållandet. På liknande sätt är det när man i den andliga världen misstar känslor för kärlek. Följderna kan bli allvarliga.

även om jag helt och hållet är för känslouttryck mäter Bibeln kärlek - inte i ilningar per minut - utan i hur villig man är att riskera livet. (Joh 3:16-18) Det är lidandet man uthärdar i dalen, inte sentimentala känslor i efterglöden från en bergstoppsextas, som är bekräftelsen på kärlek. Självklart ska du passionerat söka Guds ansikte, men utgå inte från att känslomässigt dödläge - en normal fas i allas andliga liv - är detsamma som andlig död. Det är tron och inte kickarna som driver oss framåt.

En atlet mitt uppe i sitt rekordlopp har aldrig varit så vältränad och stark. Men kanske har hans pinade kropp aldrig känts så svag. På samma sätt är det mitt i prövningen. Det är inte ovanligt att vara starkare och känna sig svagare än någonsin förut. Dessutom kan du verka fullkomligt hopplös i dina trossyskons ögon. En flerfaldig maratonvinnare som stapplar uppför den sista backen ser ynklig ut. Ett barn är bättre på att springa. Den som inte vet vad mannen har gått igenom skulle kröka läpparna i förakt. Bara någon som har alla fakta i hand, skulle imponeras av löparens uthållighet där han snubblar fram på vägen.

Du har gått in i så många tegelmurar att det inte är underligt att din näsa ser ut så där. Livet verkar hopplöst. Varje dag känns det som om du halkat ner ett pinnsteg. En tjänst för dig ligger bortom det otroliga. Att upprätthålla en glimt av tro i sådant mörker är en spektakulär seger. Det kan ta all kraft du har bara att hålla fast. Men gör det. Du lyfter andligt skrot.

Om din blomma dör är det för att du ska bära frukt. Kom ihåg krymplingen vid tempelporten: han hoppades på allmosor och fick ben. (Apg 3:1-3) Vår Gud Skaparen älskar överraskningar. Och han älskar dig.

Världen ser hur vi ligger raklånga på golvduken i brottningsringen i trons stora brottningsmatch. Himlen ser hur vi formas på den store Konstnärens duk.

Phillips Brooks gick av och an på golvet. 'Har du problem?' undrade en vän. 'Ja, jag har bråttom, men det har inte Gud!'

Vår ledare får ofta vänta. Tajming var av största vikt för varje del av Jesu tjänst. (Matt 26:2-5, 45; Mark 1:15; Luk 9:51; 13:32-33; 22:53; Joh 2:4; 7:6,8,30; 8:20; 9:4; 12:23,27,35; 13:1; 16:32; 17:1; Gal 4:4; Ef 1:10) Hans efterföljare kan förvänta sig detsamma. Faktum är att ända sedan Adam väntade på Evas tillkommelse - svaret på en gudomligt skapad längtan efter någon att dela livet med - har väntandet varit en del integrerad i Guds plan för mänskligheten. Emellertid är det en spännande tanke att livet inte är stillastående, utan rör sig framåt i sakta mak, som timvisaren på en klocka. Dessutom är vi i färd att upptäcka att det står i vår makt att påverka många av de inbromsande faktorerna.